Dorsten

Lørdag den 28. juni 2008

Når vi vil udnytte tiden og gå lidt længere starter vi tidligt om morgenen. Gerne ved 4-5 tiden. Så når vi at gå en 60-70 sømil og aligevel være i ”havn” om eftermiddagen. Klokken står som regel på 04.00  og som oftest går det faktisk at stå op der. Men det sker nu også at jeg ligger og slumrer en halv eller en hel time til.

Vi sover alle fire ude i køjen i forpiken. Fra starten af var der to enkeltkøjer der, men der er nu lagt en plade og hynder i mellemrummet så det nu er en, bred køje. Hvis både Margareta og jeg står op går der ikke længe før børnene også vågner og står op. Derfor lister jeg mig ud af køjen og Margareta bliver liggende for at børnene også skal gøre det.

For mig er de tidlige morgener et par meditative timer hvor jeg kan sidde i fred og ro og for en gangs skyld få tid til at tænke og fundere lidt. Det er herligt at være oppe når alle andre sover og vi når at sejle ret langt inden børnene vågner. På den måde behøver de ikke at føle det som om vi sejler så langt.

Det er hamrende koldt om morgenen. Jeg har både en sweater og en fleece på og alligevel fryser jeg. Jeg varmer hænderne på min cafe latte og nyder at solens stråler ved seks-tiden begynder at få lidt varme. Jeg står i nedgangslugen for at være lidt i læ for fartvinden. Autopiloten styrer som sædvanligt. En gang imellem må jeg gå ud og korrigere kursen et par grader til styrbord eller bagbord når vi kommer for tæt på den ene eller den anden kanalside. Der sker ikke meget de første par timer, men en ensom pram kommer i ny og næ. En gang imellem nærmer vi os en flok sovende ænder og jeg overvejer om de når at vågne eller om jeg skal ændre lidt på kursen. De vågner dog altid og kigger lidt overraskede på os inden de med et par dovne svømmetag flytter sig. 

Jeg tænker på hvilken herlig morgenmad jeg skal servere når Margareta og børnene vågner. Vi har bacon og æg og vi kan varme boller i vores Omnia ovn. Nu kommer der to pramme imod os. Jeg må hellere gå ud og koble autopiloten fra og styre selv. Når vi sejler under en bro eller over en aquadukt begynder autopiloten at slingre - det er sikkert jernet i konstruktionerne som giver magnetiske forstyrrelser. Jeg vil helst ikke slingre når vi skal passere en pram på få meters afstand. De kommer hurtigt imod os og når vi kommer op på prammens bovbølge mærker vi at det pludselig går nedad og at vi accellererer. Et kig på GPSen viser at vi nu går 7,6 knob. Når vi er helt forbi prammen er vi tilbage på 6 knob igen.

Når vi sejler i Øresund plejer vi at holde god afstand til fragtskibene. Vi vil nødig se et af de store fartøjer styre direkte på os. Men her har vi har vænnet os til at de store skibe som ofte er over 100 meter lange styrer direkte på os og først ved tyve meters afstand ændrer kursen lidt så vi ikke støder sammen.

Vi ser ofte Wasserschutz Polizei og har flere gange snakket om, at vi næsten ville håbe at de skulle stoppe os. Nu har vi lagt så meget arbejde i at skaffe alle de rigtige papirer, tilladelser, certifikater og beviser at det næsten ville være ærgeligt hvis der ikke var nogen som skulle se dem. En eftermiddag da Mathilda og jeg stod nede i messen (ja, der er fine forhold ombord på Anna Lisa) og lavede spaghetti bolognese til aftensmad blev vi prajet af en politibåd. Jeg kunne dog ikke bare sådan uden videre gå op og snakke med dem, for først skulle der salt i spaghettivandet, klokken skulle stilles på ni minutter og frem for alt skulle jeg have bukser på igen. Det var nemlig varmt den dag. Vi lagde til på siden af politibåden og jeg greb vores mappe med alle skibspapirerne og kravlede op på politibåden. Imens havde også Mathilda fået sine bukser på, så vi nu alle så nogenlunde ordentlige og velsoignerede ud til mødet med ordensmagten.

Nede i kahytten på politibåden kæmpede jeg for at huske alle de tyske høflighedsfraser men blev også her mødt med den sædvanlige tyske varme og gæstfrihed. Stolt kunne jeg vise alle vores papirer og der var selvfølgelig ikke noget i vejen. Jeg nåede lige at komme tilbage på Anna Lisa til at kunne hælde vandet fra spaghettien og så var der serveret.

I dag er vi kommet till Dorsten, 27 kilometer fra Rhinen som vi går ud i imorgen. Vi ligger midt inde i centrum, men eftersom vi ikke var fremme før kl 17, havde alle forretningerne (heldigvis?) lukket. Kun en enkelt H&M havde åbent endnu og her fandt Margareta et par shorts.

Vi har nu sejlet 540 sømil på lidt over tre uger og GPS’en som er indstillet på Marseille siger at vi har 507 sm igen. Synd at det er fugleflugtslinjen og at den ikke tager højde for, at vi i morgen skal gå nord på igen for at komme ind til Holland. Ellers havde vi nu været halvvejs.

Mathilda tester badestigen og bader fødderne.
Når autopiloten styrer kan vi både lave mad og vaske op.

Hannover

Onsdag d 25 juni 2008

Att vara 74 cm lång, ha starka armar och vara enormt nyfiken på allt som Troels nu är, det är den perfekta förutsättningen när man växer upp på Anna Lisa. Troels når precis upp till alla kanter vid köket och vasken om han sen drar lite extra kan han nå själva köket med. Står han på nedersta trappsteget når han precis kanten till sittbrunnen och då kan han titta ut och följa med i vad som sker där, tyvärr kan han tappa taget med och fara baklänges ner. De gånger det har hänt har vi lyckligtvis stått bakom och kunnat fånga huvudet innan det gått i durken.

När vi satt och åt frukost för någon morgon sedan satt Troels på durken, han reser sig upp, klättrar själv upp på bänken, vidare över kanten ut till däcket och där stod han mycket nöjd och drog i mantåget. Då var det fram med selen så att vi kan få äta klart i lugn och ro.

Vissa dagar när 4-års trotset är på topp, Troels upptäcker som allra mest, leksakerna ligger överallt och vi skall försöka ordna med vardagliga sysslor samtidigt, då får jag sätta mig ner och påminna mig om att det är det här vi kämpat för och strävat efter det senaste året.

De dagar när vi har den mysigaste dagen man kan tänka sig med långa promenader, Mathilda med sin dockvagn där hennes barn åker och jag med Troels i vagnen, då är det inte alls svårt att veta varför vi är här och att det är det rätta vi gett oss in på.

Vi gjorde ett ryck, distansmässigt, torsdagen innan Midsommar gick Thomas upp 04.15 och sen körde vi på i tretton timmar. Det var inte riktigt tänkt att det skulle bli så många timmar men när man har flyt så har man och då gäller det att passa på. När vi lägger till i Hannovers Motorbåtsklubb så har vi gått 64 distans. I hamnen ligger det en annan svensk båt, vilket vi inte har sett så många av, Ulf kommer bort med en gång för att hälsa. Det visar sig att de är på väg hem efter 2 år i Medelhavet, ytterliggare visar det sig att de säsongen innan oss seglade i Caribien, vi hade alltså mycket att prata om. Efter det att vi ätit middag och lagt barnen kom de över till oss och vi satt och pratade hela kvällen. De beslutar sig även för att ligga kvar dagen efter för att kunna fira Midsommar med oss och Karin och Axel.

Det är tur att det finns GPS.er, annars vet jag inte hur Axel och Karin skulle hittat oss i utkanten av Hannover i ett område som uppifrån vägen inte ser allt för tilltalande ut. De hittar oss och de hittar Thomas och Mathilda på vägen med, de har varit och handlat och får lift sista biten ner till båten.

Av Mathildas vindsnurra gör vi en Midsommarstång som vi dansar traditions riktigt runt. Det är med glädje som vi ser hur det lyser i Mathildas ögon. Vi sitter tillsammans runt ett av de bord som finns i land och äter Midsommar mat, det bästa är att få avsluta med jordgubbar med grädde (och chokladsås för dem som vill).

Vi flyttar ner i Anna Lisa när vi lagt barnen och sent på kvällen grillar vi, dricker gott vin och sitter och pratar länge.

Nu när vi fått långväga besök är det inte merän rätt att de får komma ut på kanalen med. Karin och Axel mönstrar på Anna Lisa och Margareta kör bilen till nästa ställe som vi tittat ut i vår bok, ännu en gång är jag evig tacksam för att det finns GPS.er.

Vi hamnar i Idensen, väster om Hannover, här är det uppslagna stora tält och en stor scen, den 22 juni skall det vara hamnfest med kör uppträdande. Det passar oss perfekt. På lördagskvällen möter vi för första gången barn i en hamn. Barnen, en pojke på 4 år och ett tvillingpar på 10 år badar precis bredvid vår båt och det vill nu Mathilda med. Hon har aldrig gått i vattnet innan, frivilligt, från vår båt och hon har aldrig provat at bada med sin flytväst, så jag är inte helt övertygad om att hon kommer göra detta. Kläderna åker av, flytvästen på och sen hoppar hon i till Thomas!!! De simmar rakt över till de supertrevliga människorna som har en stor motorbåt som heter ”Karin”. Klockan är ungefär 18.00 när detta händer, sen ser vi dem inte förrän kl. 21.00.

Det är en trött och mycket glad Mathilda och Thomas som kommer tillbaks, Mathilda har blivit lovad att få komma tillbaks imorgon så fort vi ätit frukost. Linda, som den ena flickan heter, kommer hit en liten stund på kvällen och Mathilda visar henne stolt båten och sen ritar de tillsammans. Det första Mathilda säger på morgonen är att hon vill bada och simma över till den stora svarta båten.

Selvom børnene ikke taler det samme sprog har de ingen problemer med at lege sammen. Inden vi ser os om er Mathilda forsvundet og når vi ser hende igen sidder hun nede i den store tyske motorbåd og spiser spegepølsemadder. Selvom jeg kan lidt tysk, tror jeg såmænd ikke at min kommunikation med forældrene går meget lettere end Mathildas med børnene. Men jeg hygger mig også på motorbåden med vores nye, tyske venner.

Karin och Axel skall köra hem, vi äter frukost tillsammans och sen säger vi adjö för denna gången. Vi i vår familj går en tur i hamnområdet och lyssnar på musik, låter Mathilda leka med sina nya vänner och låter en behaglig söndag flyta på. Det är varmt, luften står helt stilla och det är kvavt. Precis när festligheterna är slut, vid 15.30, drar de mörka molnen upp på himlen och åskan hörs på avstånd. Efter ytterliggare en stund har vi plockat ihop allt vi har ute och regnet öser ner, det fortsätter det med hela kvällen. Vid 22.30 hörs den sista åskknallen och regnet slutar.

De tyske kanaler har de sidste par dage har været ret kedelige. De er helt lige og sjældent er der nogen udsigt. Specielt på Elbe Seiten Kanal som kun er 35 år gammel skete der ikke meget. Mittellandskanal som er bygget væsentligt tidligere er lidt sjovere, men det føles alligevel som strækninger der skal overstås. Vi glæder os til at komme ud på floder, sejle igennem små byer, kunne nyde udsigten og få noget variation. Men lige så kedelige som kanalerne er - lige så søde, rare og hjælpsomme er tyskerne.

Tyskland er et dejligt land at rejse i. Overalt møder vi enormt søde og altid hjælpsomme mennesker. Stort set alle steder vi har lagt til har der stået en smilende tysker og taget imod fortøjningerne. Vi falder let i snak med folk og vi føler os meget velkomne. De fleste har dog svært ved at forstå at vi kan være ude så længe. ”Hvor er køen til at blive svensker?” spørger de, når vi fortæller om de gode barselsregler der er i Sverige.

Idag har vi legat kvar för att Thomas skulle arbeta, här finns en mycket fin lekplats och det är en bra förutsättning när jag och barnen helst inte skall vara i båten på några timmar. Idensen har varit ett mycket trevligt ställe att besöka men nu vill vi vidare.

Imorgon bär det av mot nya äventyr!

Karin og Axel